Men allt som haddes var ju inget egentligen. Det fanns, det kändes, men det var ju egentligen inte där. Såsom jag, jag var ju aldrig här, egentligen. Var jag här så var jag ljudlig, var jag här så var jag duktig. Var jag här så var jag vacker, duktig, klok och förståndig. Men nog aldrig tillräcklig egentligen.

Jag finns ibland. Ibland så finns jag. Jag fanns igår, med vännen på caféet, då fanns jag. Teet fanns kanske, det var en del av det som fanns då i alla fall. Så kanske fanns teet där i alla fall. Vännen fanns där, och för första gången så visste jag det. För första gången så fanns hon, för jag fanns. Jag lät mig själv finnas en stund. Liksom jag finns med Honom. Vi som är mer genuina än tiden, mer genuina än ljuset, hungern, törsten, smutsen, vattnet och alltet. Vi finns, mellan fem väggar av betong.

Mer och mer övertygad om att alltet är inget, så varför så rädd för att släppa taget? Varför hålla fast tills knogarna vitnar, järngreppet som ju blir fastare, hårdare för varje år. Just i nuet finns en brytpunkt, såsom mellan andarna och människorna i slutet av oktober. Nuet river väven i remsor och jag kan snegla in. Vet inte vart, vet ingenting, bara att det är bättre. Det måsta det vara.

Så tog jag ett kliv in och lät fingrarna lossas från greppet, skulle all det som egentligen är finnas där. All det som egentligen är. Det är ju toner och vänner och ord och alla de där gnagande känslorna som susar omkring inombords, de som ju aldrig rastas. Jag tror att klivet skulle leda in i en park, där de kunde sväva fritt och kollidera utan att punktera någon illusion, såsom de gör nu, varje gång som de rör sig. I kroppen som skall vårdas bor den ruttnande själen. Jag är väl inte bitter, bara litet vemodig. Aningen.

Och det som haddes, det som ju inte fanns, skall finnas ännu mindre nu, snart. Jag ska skala bort, som Shrek, jag är en lök.